Jan-Emmanuel Johansson, vinnare i Expedition: Robinson 2001 och nu för tiden socialdemokratisk politiker på heltid, har två gånger den här veckan råkat illa ut i pressen tack vare hyresannonser han lagt ut med sina olika bostäder. Först var det en lägenhet vid Mosebacke i Stockholm, i mina hemtrakter förra året kort sagt, som han försökte hyra ut för 10 000 kronor i veckan. I dag handlar det om ett hus i Visby som han kräver 35 000 i veckan för under sommartid. Alla har vi våra egna sätt att försöka dryga ut den lilla lön vi får. Men när samhällets elit, inte Robinson-vinnarna utan politikerna, gör allt de kan för att utnyttja den ickefungerande bostadsmarknaden samtidigt som de själva sitter på en plats där de kan försöka förändra saker så börjar även jag dra öronen till mig. Hade det handlat om en moderat eller liberal politiker som också predikar marknadsmässiga hyror så hade det inte varit speciellt uppseendeväckande, det hade till och med kunnat ses som ett socialt experiment. Men nu handlar det om en politiker på den sidan som hela tiden försöker framstå om folkets krigare i maktens korridorer. De som pratar om det rättvisa samhället som något uppnåbart och som tycker att 1984 inte är en skrämmande bild av ett samhälle som gått fel utan en utopi i fråga om jämställdhet.
Men Jan-Emmanuel har tur, hade han varit medlem av ett moderat eller liberalt parti hade troligen hans politiska bana varit över även om han där inte gjort ett lika stort avsteg från partilinjen. Nu är han istället medlem av ett parti där dålig koll på ekonomi och lite mygel istället ses som ett plus och där han troligen kan bli partiledare om 10-15 år…

Jag bör kanske tillägga att jag inte har något emot Jan-Emmanuel som person, som stort fan av Robinson var han min favorit under säsongen 2001 (i alla fall efter att tjusningen med Emma Anderssons figur mattats av lite i min då lumparplågade kropp). Det är bara som Socialdemokrat och en symbol för vad det partiet håller på med som jag nu väljer att ytterligare kasta lite grus på politiken Johansson.

Under förmiddagen såg jag nattens Oscarsgala, en gala som jag vanligen ser i direktsändning men eftersom jag inte kunde vända på dygnet i år eftersom jag nu för tiden har ett jobb att fungera lite på till och från. Jag vet att det inte är helt optimalt men så är läget.
Galan var i allmänhet ganska slätstruken och tråkig men det i sig är inget brott. Istället var det under den klassiska hyllningsfilmen som visas varje år med de skådespelare och andra inom filmens värld som har gått bort under året som herr Oscar själv valde att plocka fram sitt gyllene könsorgan och pissa på graven där en av vår tids största underhållare ligger. Ett långt ihopklipp av alla tänkbara människor från filmen värld från tonsättare till publicister. Men ingenstans syntes George Carlin som gick bort i början av juli. Mannen som spelade i klassiska filmer så som Dogma, Bill och Teds galna äventyr (samt uppföljaren) och Jersey Girl (det var inte hans fel att den sög stenhårt) samt en rad andra och som roat världen sedan 1960-talet fick ingen form av omnämnande, så jävla dåligt och en sådan skymf mot mannen, myten och legenden George Carlin!

PS. Galan i övrigt var tillrättalagd in absurdum, Hugh Jackman som presentatör var slätstruken och tråkig och all humoristiska tyngden och det lilla politiska underbudskapet som brukar finnas i galan kom nu bara från Bill Maher som kort presenterade priserna för dokumentärfilmer, gnällde på att han inte själv var nominerad och passade på att förolämpa världsreligionerna ännu en gång.
Greppet med att ha fem presentatörer som var och en talade direkt till en av de nominerade och gav dem så mycket smicker att bara ett handjobb bakom scenen fattades var också smörigt till gränsen av illamående.
Att priset för bästa manliga huvudroll också gavs till Sean Penn var även det ett tecken på att detta skulle vara en politiskt korrekt gala. Penn spelade en homosexuell politiker och gjorde det bra, men i jämförelse med Mickey Rourke i The Wrestler var han ingenting! Penn ska dock ha all ros han kan få för sitt tacktal där han kallade akademin för homoälskande kommunister. Att han också avslutade med att ge Rourke lite pris för hans rolltolkning talade till mannens fördel lite ytterligare.
Men den här bedömningen av galan kan vara färgad av min ilska över hur de valde att behandla George.

Det är inte alltid lätt att veta vad man tycker, speciellt inte när man inte vet vad man för tycka för att folk ska tycka om en. Och speciellt inte när man alltid försöker tala på ett sätt så att alla ska tycka att man har rätt istället för att tala utifrån någon form av grundprincip. Och det är absolut inte lätt att prata om ett stort multinationellt företag och dess ekonomi när man inte har tillräckligt med ekonomiskt kunnande för att betala sina räkningar i tid eller skilja det ena kontokortet från det andra…
Ibland måste man helt enkelt försöka bluffa sig fram och gå till hårda angrepp emot någon som egentligen säger det man själv tycker, allt för att låta lite bättre i öronen på den lättlurade stora massan…

I går genomförde tidningen där jag arbetar sitt stora test av semlor inför nästa tisdag när det är den stora semmeldagen, i min bok en dag som nästan slår julafton (om inte så i alla fall påsken), och hela dagen gick då åt till att samla in semlor från bagerier och konditorier i hela Blekinge. Så under hela dagen hörde jag ordet ”semla” ungefär sjuttontusentrehundrafemtionio gånger. Så suget efter en semla var när jag nådde hemmet i går mäkta stort som nu säkert förstår.
I dag när jag kom till jobbet stod så de överblivna semlorna från gårdagen i kylskåpet och erbjöds till dem som ville ha. Så efter morgonmötet valde jag länge och väl och var sedan redo att sätta tänderna i årets första semla. Dock tänkte jag inte på att det var gårdagens semla med gårdagens grädde och självklart blev det en katastrofal besvikelse. Grädden var hård och lite smörlik, bullen var torr och upplevelsen av lyx var noll och ingenting. Så i helgen blir det egna semlor, riktiga grejer. Jag gör dem varje år och i år tänker jag tjuvstarta lite för att slippa tänka på den hemska semla som i dag intogs…usch!

Efter återkomsten från min semester kom jag på att jag missat Super Bowl den här säsongen, jag har försökt se matchen de senaste åren bara för att hålla mig lite uppdaterad om vad som faktiskt hände, risken finns att man kanske missar lite poänger i de amerikanska humorprogrammen om man inte sett matchen eller i alla fall halvtidsshowen, så den såg jag till att få sett i efterhand. Bossen underhöll och gjorde det väl med Born to run och Glory Days, två tunga klassiker. Han underhöll också genom att glida med pungen före rakt in i en kamera- en fantastisk uppvisning i självuppoffring!

Surfade runt lite på nätet och hittade lite politiskt diktande från en av världens roligaste män. John Cleese var en trevlig åsiktsmaskin att lyssna på i samband med det amerikanska valet i höstas och det räckte inte med att bara säga vad han tyckte, han valde också att dikta lite. Två dikter blev det om två av USA:s mest trångsynta tv-profiler, och kanske därigenom också två av de mer underhållande karaktärerna i hela valet, två herrar från extremt högervridna FOX News (ni som kanske tycker att denna blogg har en starkt högervriden agenda kan slå en kik på denna tv-kanal och inse att i jämförelse så är jag och min medförfattare mer eller mindre bröderna Castro).

Först är det Kieth Olberman som får läsa Cleeses dikt om Sean Hannity.

Ett ganska långt klipp dessvärre, jag rekommenderar hela diskussionen men för den som har bråttom går det bra att hoppa in till ungefär 5:20 där dikten kommer. Den här dikten är om en stor kamrat till denna blogg, den ständigt underhållande och skrikande Bill O’Reilly.

Det var ett tag sedan bloggen handlade om två småstadspojkar som levde livet i den stora staden Stockholm, men på grund av mycket arbete och mindre engagemang så har vi inte tagit tag i att ändra bloggens grafiska utformning så att den speglar vad den faktiskt handlar om.
Men igår kväll tog vi alltså äntligen tag i detta efter att vi samlats i det Ivarssonska/Sunessonska hushållet och uppmärksammat mazarinens dag tillsammans med en kopp kaffe och en film, Kevin Smiths nya och väldigt underhållande film om två vänner som gör en porrfilm tillsammans för att kunna betala räkningarna.
Så nytt namn, ny desig, men troligen samma gamla innehåll med lite YT-klipp och allmänt amatörfilosoferande om livet, humor och ett hälsosamt förakt för mänskligheten.

Bilindustrin gnäller för fullt, stora företag som inte kunde ta hand om sig själva eller sina anställda och som inte satsade rätt när konjunkturen var på topp vill nu ha hjälp av staten att klara sig. De tre stora i USA tigger som hundar vid middagsbordet och här hemma pratas det om total kommunism och ett statligt övertagande av våra två bilföretag.

Men samtidigt finns det andra branscher som lider, och jag hoppas verkligen att staten inte ser förbi dem. Larry Flynt är en av dem som bett om pengar till porrindustrin, pengar som han och Hustler borde få långt innan Ford ser röken av några slantar.
Larry har gjort mycket för yttrandefriheten i USA och han har byggt ett affärsimperium trots att konstant motarbetande från samhällets mindre seriösa inslag, så som domstolar och religiösa grupper, det ska han belönas för! Mannen tog en kula för världens frihet att yttra sig, ge honom pengar! Låt Ford gå under!

Nu är julen över för min del och jag bjuder här mina läsare på en sammanfattning av min.

Årets bästa julklapp
Guitar hero: World tour och Guitar Hero: Aerosmith som jag hade köpt och slagit in till mig själv. Som av en händelse hade jag tagit med mig min PS3 till firandet den 23:e och det var ingen som gnällde över att vi spelade bort kvällen med det. Roligast var när min farsa och mina äldsta syskonbarn i 6-7-årsåldern spelade.

Kandidat 1 till Årets sämsta jävla julklapp
Den årligt återkommande klappen från min mor – en jultomte i keramik eller tyg. Jag hatar julkrams och det vet min mor. Jag har funderat lite på varför jag får en tomte varje jul:
A) Mor tror att jag ska kunna övertygas om tomtarnas förträfflighet.
B) Mor har en väldigt elak humor.

Kandidat 2 till Årets sämsta jävla julklapp
Wilson fick en leksaksdammsugare av sin mormor med sambo och den tar nog priset som dålig julklapp. Pojken fullkomligt älskar julklappen och ska dammsuga i stort sett alla dygnets vakna timmar. Tänk dig ett surr som påminner om ljudet på ett fabriksgolv överallt där du går, nä till slut lurar man honom att leka med annat så man kan gömma dammsugaren ett slag.

Idag är det 29 om jag räknat rätt och snart är det nytt år och ett inlägg om det gångna året är på gång från mig och jag misstänker att även Fredrik är på gång.