Bonus, bonus och åter bonus. Det är melodin som de hippa människorna svänger sina lurviga till i dagens Sverige. När de riktiga problem hopar sig så väljer herr och fru Svensson att gnälla huvudet sönder och samman på de skenproblem som medierna också valt att spendera sin tid och sina resurser på att ”granska”.
Maud Olofsson framställs som en ond människa när hon säger att bonus kan vara något bra och Anders Borg får gång på gång svara på frågor om hur smart det var att ändra ett bonussystem så att höga statliga chefter kunde få bonus trots att världens ekonomi rasat sönder och samman (att detta regler ändrades innan det stora raset är inte lika intressant att fästa uppmärksamheten på, inte heller att det faktiskt är företagen som nu valt att dela ut bonusarna trots krisen och inte de som var med och ändrade reglerna innan problemen uppstod). En blond kvinna från en privatägd bank får stå som symbol för girigheten bland chefer som gör att bankerna faller samman (att hennes lönelyft, som var den senare biten av problemet, i sig inte hade gjort mycket varken från eller till i alla de konton som banken håller i är det ingen som väljer att tänka på just nu) och ju längre tid det tar för henne att nå medierna och kommentera frågan desto skyldigare och desto värre måste hon framstå.
Jag ska säga som det är, jag är en av kunderna i den bank där denna kvinna är chef och det är således delvis mina pengar som betalar hennes lön. Jag är ingen rik man och sedan krisen slog till har jag blivit betydligt fattigare. Men det handlar inte om huruvida vissa människor får en bonus på någon miljon här eller där. Det handlar om den finansiella marknaden och om hur den byggdes upp av ett allt för kortsiktigt system- ett system som visserligen kan ha drivits på lite av de bonusar vissa människor fick för att visa snabba vinster men då är det fortfarande inte bonusarna i sig som är onda, eller de storlekar på bonusarna som nu nämns..
En miljon här, två miljoner där.. Jag såg nyligen att AIG valde att nu betala ut 165 miljoner dollar i bonusar till sina chefer efter att företaget tagit emot 170 miljarder dollar från den amerikanska staten för att klara sin överlevnad. När SEB kommer upp i de siffrorna kan även jag börja gnälla lite. Men just nu är bonusgnället ett skenproblem som hindrar oss från att söka de egentliga lösnignarna på problemet. Bonusar är inte onda, och det säger jag även om jag är fullt medveten om att jag aldrig kommer att sitta på en post där jag kan få miljonbonusar för mitt arbete. Visst kanske man kan reformera systemet lite så att det belönar långsiktighet istället för kortsiktighet. Men att skylla alla negativa händelser i Sverige och Världen i dag på de bonusar som delas ut just nu är att blunda för de stora problemen. Det är inte toppchefernas löner som gör att Saab och Volvo inte säljer bilar- det är överproduktionen av bilar under senare år tillsammans med att ingen har pengar att spendera just nu. Det är inte bonusarna som betalas ut nu som ligger till grund för att vissa banker och försäkringsbolag pakterade om och sålde lån utan täckning, det handlade om att människor ville ta en genväg till den amerikanska drömmen och att företagen inte gjorde ordentliga kreditprövningar och inte såg till att de lånande hade täckning för sin lån.
Så stoppa undan högaffeln Svensson, att jaga toppchefer förbättrar varken Sveriges eller din egen ekonomi nämnvärt. Det är skillnad på folk och folk, och det ska så vara. Vissa människor är skapade för att driva multinationella företag, andra är skapade för att stå vid monteringsbandet och gnälla om den där andra kategorin av människor. Samhället behöver båda typer av människor för att gå runt lika mycket- men det betyder INTE att de båda ska ha lika mycket pengar i plånboken då det finns en viss skillnad i ansvar och inovation…