Jag sitter här några dagar efter det amerikanska valet (som det i år var väldigt coolt att följa) och tänker tillbaka på mediernas bevakning. En sak som slår mig är att i stort sett alla svenskar hyllar Obama från Mona Sahlin (som säger att Obama är sosse, typ) till Fredrik Reinfeldt (som säger att Obama är moderat, typ) – inte en enda själ är kritisk mot honom (det enda vissa angriper är hans protektionism men det gör de bara i en bisats eller så).
Jag blir lite rädd när det är såna hyllningskörer till en som är vald till världens mäktigaste man. Det borde rimligtvis finnas något negativt med honom, nej, alla hyllar honom som en ny Jesus. Men var är skandalerna? Ja just det han får nog tid att skaffa sig skandaler under sin tid i Vita huset.
Hyllningskörerna från oss i Sverige blir också lite löjliga då jag inte tror att alla människor i debatten egentligen är insatta i vad just Obama står för och vad John McCain står för (inte heller jag). Fast det valet kanske inte är så svårt ändå, även dummerjönsen förstår väl att en i sammanhanget ung man från en minoritetsgrupp skulle styra ett land bättre än en 70+ konservativ snubbe från Arizona.
Avslutningsvis vill jag jämföra denna Obamakult med kulten kring Carolina ”Albino” Klüft när hon slog igenom. Hon var överallt och alla kelgris, precis som Obama. Jag spyr på det!
Jag har verkligen också svårt för personer som får den här typen av kult runt sig. Bredvid Carro som du nämner så har vi också bra svenska exempel i Gessle, Ludmilla och i viss mån även Robert Gustafsson. Men jag måste ändå säga att det inte är alla av dessa som jag kräks helt på. Robert är väl den som klarar sig genom att han bevisligen kör sitt egen race i mångt och mycket. Han ingår i en fortsatt innovativ grupp som trots att de är stora inte kör fast i vad de gjort förut utan utvecklar sig bort ifrån det folkliga och mot en mörk och tragisk humor som det svenska folket egentligen inte hade accepterat av någon annan. Eller som när Robert satt med i tv-programmet Tv-huset, en modern variant av Söndagsöppet vilket betyder tv för hela familjen på söndagskvällen med en låg ribba och hög trivselfaktor, och fick frågan ”vad gör dig riktigt glad” varpå Robert helt kallt svarade ”en fast och fin avföring”. Det är riktigt läckert!
Nu återstår det fortfarande att se vad Obama kan göra med sin kult. Om han försöker leva på den genom att skita ur sig kassa skivor om att sitta på någon sten vid en sjö i en skog, om han återfaller i gamla vanor och tar steroider som egentligen var anledningen till att han var bra från början, om han försöker kontrollera precis vad media skriver om honom genom att frysa ut de som skriver negativ och spexa onaturligt mycket framför varje kamera han ser. Eller om han helt enkelt går sin egen väg och försöker uträtta något väldigt bra. För det finns verkligen ett stort val här.
Och media måste verkligen ge en nyanserad bild vilken väg han än väljer. Om han nu är en president som skapar tillväxt ska det rapporteras, och om han samtidigt bombar folk och blir avsugen i ovala rummet ska även det rapporteras (inom måttets ramar, det handlar om att styra bra och inte om att vara helt felfri). Om han spårar ur helt och börjar ge pengar till sina närmaste affärsbekanta, om han försöker sätta sin städtant i högsta domstolen eller om hans vicepresident skjuter någon i ansiktet så ska även det rapporteras tillsammans med om han nu skulle göra något bra, som att avsätta en brutal diktator (ett litet rätt i ett stort fel, men det viktiga är som sagt även det bra och det dåliga kommer fram!)…För att ta en rad moderna exempel…
av: 25tolife den november 11, 2008
, kl. 10:26 e m